De första stegen

För snart ett år sedan, i maj 2015 gick jag och ett par vänner en sträckning längs Skåneleden. Detta blev uppvaknandet av ett intresse som jag inte närt på många år.

Fram tills mina övre tonår var jag med i scouterna och hade då regelbundna turer ut i naturen på olika sätt, men de senaste snart 15 åren har jag låtit andra intressen gå före. Det jag kände när jag kom hem igen efter en tvådagarstur med fantastiskt väder och mycket kall natt var att jag saknat detta oerhört mycket.

Någonstans här i början av 2015 såg jag filmen Wild, och i kombination med mitt återfunna intresse för vandring föddes tankar om att jag skulle också vandra Pacific Crest Trail.

Ganska snabbt kom jag till insikt att det var vansinnigt att ta sig an en sex månaders vandring utan att egentligen veta om jag kunde vara med mig själv ute i naturen, att få med mig någon i min närhet på ett sådant projekt kändes inte särskilt troligt. Jag flyttade fokus från USA till Europa och Europalederna. Även dessa kändes som ett lite för stort insteg och genom en slump fick jag nys om Gröna Bandet, en vandring genom den svenska fjällkedjan. Denna kändes inte som den skulle vara omöjlig att genomföra, men frågan om ensamhet var fortfarande en punkt som var osäker.

Jag drog mig till minnes att min mormor gått Skåneleden med sträckningen Kust till Kust när hon var yngre och tänkte att det kunde vara ett lagom projekt att testa mitt psyke på. Sex månader hade då kortats ned till två veckor. Jag må vara impulsiv, men detta kändes som ett mer realistiskt och rimligt projekt.