Dag 62 Snöstorm, långpass och fantastiskt ljus

Sent iväg (det är standard för oss två). Lunch i Sälka, väldigt tidigt. Härifrån ska vi gå ytterligare 25 km. Stugvärden var skeptisk till om vi skulle fixa det men han känner uppenbarligen inte till nattvandrarna från Lund.

Regn och uppehåll.I Tjätjapasset var det full snöstorm. Vi satt i 20 graders värme samtidigt flög snön horisontellt utanför. Precis efter detta blev det sol och vi mötte en löpare som sprang i bar överkropp.

Hela vägen till Alesjaure från Tjätjastuganhade vi fantastiskt väder. Vacker kvällsljus gjorde att det togs många bilder. Våra pauser var helt klart för långa och för många idag.

2130 kom vi fram. Helt slut, sista biten var det mycket flamsigt och stundtals kiknade vi av skratt. Tältet åkte upp och vi åt i tystnad för att sedan lägga oss.

Färgmässigt har det varit en otrolig dag. Kul med så varierat väder, fjällen bjuder verklien till.

Man möter även folk som inte är förberedda. Två killar i helt fel kläder som blev handlingsförlamade av kylan och regnet. I Sälka var de som förstenade och i Tjätjapasset fick jag skicka in dem i stugan för att värma sig då de bara stod stilla utanför och blev nedkylda. Det är ingen lek att vara här, vädret kan snabbt bli din fiende.

Dag 61 (Äntligen) På väg igen

Per försvinner mot  Nikka,han träffade två tjejer igår som han ska ha sällskap med. Jag och Kicke tar oss mot motsatt håll. Snabbt iväg är det inte.

Vårt mål är Sälka men dit hinner vi inte. För långa pauser och för mycket foto. Bron vid Guorbirjohkablir tältplats. Vackert som bara den. Turkost glaciärvatten och lilarosa himmel.

Dagen har varit fin. Bra väder och härliga vidder. Sjön där Hjogänget sovit var verkligen fin, förstår att de slog läger här. Den ligger på genvägen mellan Sälka och Keb.

Kickes reaktioner på landskapet gör att jag är nöjd med att ha tagit hit honom. Många utslagna armar och nästan uppgivna utrop över naturens storslagenhet.

 

Dag 60 Topptur (igen)

0645 är det träff. Innan dess är det frukost och packning av väska. Per och Kicke är inte direkt kända för korrekt uppfattning av tid…

Vi kommer iväg någorlunda i tid. Per och Kicke är inte 100% på om de har med sig allt. De har även lite problem med att hålla tempo. Speciellt Kicke som inte sovit ordentligt på två dagar och som glömde äta frukost. Det ser ut som han ska avlida och jag är orolig att Johan ska vända honom.

dsc01993
Sliten kille

Lite omstuvning i ledet och visning av vad som senare benämns Johans insteg så går det bättre.

Framme vid glaciären repar alla sig och härifrån går det bra. Häftig upplevelse att gå inknutna även om här inte ser superfarligt ut (tror det är klokt att ha guide).

Vi har alla väder. Regn, vind, sol,dimma, snö, ”varmt” och riktigt kallt. Är orolig för köldskador på fingrarna. Tror mina ytterhandskar är lite för små.

Sen blir det klättring. Johan går först klipper in oss alla i vajern, resten går i rep. Det är rätt lätt men ändå häftigt.

Väldigt dimmigt vid Sydtoppen. Vi ser den inte förrän vi står på den.

Stegjärnsdags. Det är så sjukt gött att gå med järn. Vi tar oss lätt upp på den isiga toppen. Andra kryper upp, hållandes i rep. Ett par minuters paus innan vi går över kammen.

Det är vitt! Sikten är milt sagt begränsad. Det är tryggt att ha Johan som leder oss. Vi passerade platsen där Herkulesplanet kraschade för några år sedan.

Plötsligt är vi över och Johan visar var han egentligen tänkt ta upp oss om vädret varit bättre. Nygrens led, alpinklättring som han beskrev som Mount Blanc-karaktär. Hans tankar om våra klättringsegenskaper är uppenbarligen högre än våra egna.

Järnen biter även i sten och vi lallar runt på toppen och lunchar lite

Vägen tillbaka över kammen är lite läskigare. Det öppnar sig i det vita ibland och man kan då se hur brant det är.

20160825_125806
Kallt i vinden

När vi ska klättra ned släpper Johan oss fria, han ska hjälpa en dam ned som inte vågar själv. Äventyr! Det klättras fort och klipps febrilt med via ferratakitten. Vi provar att hänga ut från vajrarna i våra selar, exposure! Det är kul och vi får köra eget race ned till glaciären. Det blir repellering ned längs snötungan.

Nedåt är lättare,tillbakavägen över glaciären är vi inte heller inknutna på. Vi följer Johans spår.

dsc02091
Järn och hjälm

Väl nere tackar vi Johan för hans trygga guidning till ett fantastiskt äventyr och upplevelse. Kan varmt (och kallt) rekommendera bergsguidetur till Nordtoppen, alternativt guidad tur över östra leden till Sydtoppen. Västra leden kommer jag aldrig gå igen.

Trerätters middag, vin och öl firar vi med. Det är tre slitna pågar som ofta sitter i tystnad. Kvällen blir rätt tidig.

 

Dag 59 Litet berg och ankomst två

Idag händer det mycket. Kicke kommer hit, vi ska träffa vår bergsguide, ha topptursmöte och få vår utrustning.

Innan detta är dags gör jag och Per ett försök på Kebnetjåkka. Vi tar oss till 1300 m innan Per är nöjd, han vill spara benen tills imorgon.

Tar oss ned och väntar på Kicke. Under tiden träffar vi Johan, vår guide, som ger oss våra stegjärn, numera järn, och som tycker vi ser starka ut. Han ser inga direkta anledningar till att vi inte skulle ta oss upp till Nordtoppen imorgon.

Kicke kommer och vi ordnar med hans tält. Per flyttar in till honom och alla är nöjda med sina sovplatser. Hänger i loungen. Lite för länge, det blir aningen för lite sömn.

Dag 58 Rastning av Per

Ska ta ut Per på en runda idag. Härligt väder om än lite blåsigt.

dsc01870
Glada killen

Först bär det av mot Silverfallet mellan Touplagorni och Sinničohkka. Fint men inte superspektakulärt. Blir frivandring tillbaka via Láddjujokka och Elsas bro. Här är grymt vackert runt stationen, bara att göra små utflykter kan rekommenderas om man åker hit med yngre vandrare.

Per kommer direkt från civilisationen och har en annan sorts hunger än mig. Min är reducerat till bränsleintag och hans kräver mer direkt uppmärksamhet. Intressant.

Kvällshäng i loungen och sedan tältet. I natt är det om möjligt ännu trängre.

Dag 57 Ankomst

Idag kommer Per. Ska bli härligt med sällskap. Det är inte fullt lika härligt att vänta en hel dag på att någon ska dyka upp, tiden går långsamt.

Spenderar dagen som vanligt med att hänga i loungen och prata med folk.

Det är en glad kille som kommer och det är en glad kille som tar emot.

Inkvarterar honom i tältet. Det blir rätt så (mycket) trångt. Vi sov i samma säng nästan ett halvt år när vi säsongade så det bör vara lugnt.

Hänger i loungen resten av kvällen. Snackar skit, dricker öl och spelar kort.

Dag 54, 55, 56 Vila & väntan

Nöjd efter toppturen igår känner jag att jag förtjänar lite vila.

Mina kängor behöver lagas så det blir inga dagsutflykter. I stället hänger jag på stationer och försöker underhålla mig där.

Det är inte särskilt svårt, här är mycket folk och ingen är sen på att prata. Folk är på väg ut eller klara, med topptur på G eller avklarad.

Alla som har gått västra leden är överens om att det är en tuff vandring, mycket värre än vad de flesta räknat med. Jag håller helt klart med. Det räknas som en dagstur och längre tid än så ska det inte ta, man måste dock ha klart för sig att man bör vara i ok form om man ska ta sig an en topptur.

Även om jag har trevligt sällskap av flera olika gäng så får jag liknande känslor som när jag var i Åre. Saknar någon att dela upplevelser med. Skillnaden nu mot då är att jag är så pass ”erfaren” av att vara ute att jag kan luta mig mot det.

Det blir lite olika ligor när man varit ute i över 50 dagar. Jag gör mitt bästa för att vara ödmjuk och hoppas verkligen inte att jag framstår som dryg. För mig är det mer intressant att lyssna på de som är ute för första gången än att berätta om hur jag haft det.

Hur trevligt jag än har det finns det krypande känsla av rastlöshet. Det är inte superstimulerande att sitta och vänta på att ens sällskap ska dyka upp. Känner mig nästan förslöad.

Överlag är det riktigt bra här. Basta och duscha, vila, vacker omgivning och nya möten. När jag blir tillfrågad om jag saknar något från där hemma kan jag ärligt säga att det bara är Nära och Kära som fattas mig. Allt annat klarar jag mig utan.